late night monologues.

Tanken bakom den här bloggen är att den ska fungera som ventil och sällskap under mina sömnlösa nätter för tro mig, om det är något jag är bra på så är det att inte sova om nätterna och jag har typ varvat internet. Twice..


Det kanske är på plats med en presentation? Okej. Då börjar vi från början.


I september 1986 i förlossningssal 13 på Fosie sjukhus i Malmö fick 2 väldigt glada förstagångsföräldrar se sin lilla dotter för första gången. De var lite konfunderade över hur i helvete ungen lyckades komma ut med en fullfjädrad mohawk men det var ju bara att gilla läget, 10 fingrar och 10 tår verkade hon ju ha i alla fall. Efter de obligatoriska undersökningarna kallade läkaren till ett möte med de båda föräldrarna. Pappan pratade dålig svenska och mamman ingen alls så det var ju inte helt märkligt att det uppstod ett litet missförstånd när läkaren skulle förklara att barnet hade ett blåsljud på hjärtat men att det skulle läka ihop utan några konsekvenser inom ett par veckor. Pappan hörde bara ordet hjärtfel, blev grön i ansiktet och tuppade av framstupa ner i golvet. Mamman som visste att pappan inte tillhörde den klena skaran var helt övertygad om att de hade fått ett dödsbesked och började skrika och gråta om vartannat medan den stackars läkaren genom charader försökte förklara ordet "blåsljud" på bästa sätt.



Så gick det till när yours truly kom till världen och resten kommer bli historia när jag vinner nobels litteraturpris för den här bloggen.


Vi säger så sålänge, hej hej!